Livet är inte skit, det kan bara te sig något svårsmält.
Överallt ser man dom, den nya tidens evangelister. De går på den och den och den medicinen. Kommer ofta ifrån välbärgade familjer och har haft en hyfsat trygg uppväxt utan någon morbror som förgrep sig på dom eller en alkisfarsa som drämt till dom så näsbenet flugit åt fanders och det är därför det ser ut som om dom har en fågelnäbb där näsan brukar sitta. Ändå så tycker dessa människor att livet är så fruktansvärt jobbigt. Det är pengar som inte finns på banken, vänner som inte förstår dom eller bara ren ångest utan anledning.
När man frågar "men vad är det som är fel då?" Så får man vet ej till svar som en äkta akademiker. Öh okej, du går runt och mår totalt bajs helt utan anledning. Du vill bara försvinna in i dig själv och bla bla bla bla bla bla. Jag blir så jävla trött.
Asså visst man kan bli överväldigad av motgångar och må jävligt kasst av det eller så kan man drabbas av nån sorts livskris när man t ex blir dumpad eller någon närstående går bort. Men att bara gå runt och må kefft bara för att? Vad är meningen med det egentligen?
Jag har verkligen svårt att förstå dessa människor som går runt i något sorts halvvaket tillstånd, omtöcknad av antideppressiva mediciner, lyssnar på Kent och Broder Daniel. Kan det vara så att musiken har något att tillföra här? Mår man kefft av att lyssna på kass popmusik? Jag tror det ligger något i det. Självklart är det ju inte hela sanningen, att gå neddrogad på sobril för att det är inne måste ju även det göra sin beskärda del till att man mår som man mår. Men lyssnar man på deppig musik så tror jag man blir deppig faktiskt. Det är nog därför folk var gladare under 80 talet för då producerades det glad och svängig musik. Nu får vi höra nån bög ifrån västerås gnälla på hur kasst allting är trots att han åker runt i en lexus suv och trycker fjortisar i a:et varje helg.
En annan teori om dessa människor är ju att det är som att följa vilken subkultur som helst, deppiga människor hänger ihop och gör gud vet vad ungefär som brats eller fotbollstyper. Man softar hemma hos någon, dricker te, lyssnar på dålig pop och gnäller på hur dåligt allting är. Trots att man har fast jobb, förhållande och hela köret.
Det skulle ju även kunna vara så att det är den svenska mentaliteten som gör att vi bjäbbar värst i hela världen. En polare till mig som inte är svensk undrade vad vi klagade på, sverige var perfekt enligt honom. Ingen svält, ingen blir skjuten av soldater på gatorna och ingen behöver se sin mamma våldtagen på allmän plats.
Men det jag verkligen stör mig på dessa gnällspikar är att ingen fattar hur bra dom har det. Ingen av dom behöver bekymra sig om amorteringar, skit som pajar i hemmet hela tiden eller tandläkarräkningar som hopar sig likt babels torn. Så mitt råd till alla bjäbbare är; gå ut i solen, ladda er ipod (ja vet att ni har ipod era rika jävlar) med nån rolig musik likt huey lewis and the news och börja räkna upp BRA saker med era liv. Jag lovar er, ni hittar minst 10.
När man frågar "men vad är det som är fel då?" Så får man vet ej till svar som en äkta akademiker. Öh okej, du går runt och mår totalt bajs helt utan anledning. Du vill bara försvinna in i dig själv och bla bla bla bla bla bla. Jag blir så jävla trött.
Asså visst man kan bli överväldigad av motgångar och må jävligt kasst av det eller så kan man drabbas av nån sorts livskris när man t ex blir dumpad eller någon närstående går bort. Men att bara gå runt och må kefft bara för att? Vad är meningen med det egentligen?
Jag har verkligen svårt att förstå dessa människor som går runt i något sorts halvvaket tillstånd, omtöcknad av antideppressiva mediciner, lyssnar på Kent och Broder Daniel. Kan det vara så att musiken har något att tillföra här? Mår man kefft av att lyssna på kass popmusik? Jag tror det ligger något i det. Självklart är det ju inte hela sanningen, att gå neddrogad på sobril för att det är inne måste ju även det göra sin beskärda del till att man mår som man mår. Men lyssnar man på deppig musik så tror jag man blir deppig faktiskt. Det är nog därför folk var gladare under 80 talet för då producerades det glad och svängig musik. Nu får vi höra nån bög ifrån västerås gnälla på hur kasst allting är trots att han åker runt i en lexus suv och trycker fjortisar i a:et varje helg.
En annan teori om dessa människor är ju att det är som att följa vilken subkultur som helst, deppiga människor hänger ihop och gör gud vet vad ungefär som brats eller fotbollstyper. Man softar hemma hos någon, dricker te, lyssnar på dålig pop och gnäller på hur dåligt allting är. Trots att man har fast jobb, förhållande och hela köret.
Det skulle ju även kunna vara så att det är den svenska mentaliteten som gör att vi bjäbbar värst i hela världen. En polare till mig som inte är svensk undrade vad vi klagade på, sverige var perfekt enligt honom. Ingen svält, ingen blir skjuten av soldater på gatorna och ingen behöver se sin mamma våldtagen på allmän plats.
Men det jag verkligen stör mig på dessa gnällspikar är att ingen fattar hur bra dom har det. Ingen av dom behöver bekymra sig om amorteringar, skit som pajar i hemmet hela tiden eller tandläkarräkningar som hopar sig likt babels torn. Så mitt råd till alla bjäbbare är; gå ut i solen, ladda er ipod (ja vet att ni har ipod era rika jävlar) med nån rolig musik likt huey lewis and the news och börja räkna upp BRA saker med era liv. Jag lovar er, ni hittar minst 10.
Kommentarer
Trackback
